MIN SAMBO ÄR DEPRIMERAD...

FRÅGESTÄLLNING
Hej,min pojkvän sen ett år tillbaka har blivit deprimerad. Jag vet att han varit deppad förut och ätit tabletter men sedan har det varit bra och nu är han nere igen. Han vill inte äta tabletter och har kommit fram till det i samtal med psykologen. Det jobbigaste med honom just nu är att han tror att saker och ting blir "förgiftade". tex om man nuddar hans rentvättade kläder, råkar tappa kycklingfilén på spisen etc. detta kommer och går och ibland bryr han sig inte men jag vet ju att det ligger där latent, redo att dyka upp. det är så hemskt att se honom må så dåligt över något han inte kan styra över. Jag vet att jag inte kan hjälpa honom men vad ska jag göra? Han blir så frustrerad när det inte går som han vill, när han blir stressad etc. och då blir han arg, inte på mej men på situationen, och jag brukar oftast vara i närheten vilket gör att det går ut över mig. han säger också ofta att jag måste ha "fingertoppskänsla" för hur jag ska hantera hans humör, men ena dagen passar det ena och andra dagen det andra så jag kan omöjligt veta hur jag ska reagera varenda gång. Hur ska jag te mig? Vad ska jag säga till honom? Allt jag vill är att han ska må bra och jag älskar honom av hela mitt hjärta.

SVAR FRÅN NETCOACH
Hej!
Ja jag förstår av det du beskriver att det inte bara är din pojkvän som har det jobbigt och mår dåligt, det är jobbigt även för dig. Det är lätt att vi glömmer bort att även tillvaron för den som lever tillsammans med någon som har det psykiskt jobbigt (oavsett skäl) blir svår många gånger. Det är mycket kärlek i dina rader till honom. Med den kärleken hjälper du honom redan oerhört. Men det är också väldigt viktigt att du kommer ihåg vad du själv behöver för att för att må bra i relationen. Att du inte tömmer dig helt, eller vänder ut och in på dig själv för mycket. Jag tänker på din kommentar att han behöver din fingertoppskänsla.

Att han går i samtal med en psykolog låter ju utifrån det du beskriver som en bra behandling för närvarande. I det tar han ansvar för sitt liv och gör något för att försöka förändra hur han mår. Det är både modigt och starkt av honom. Väl värt att bekräfta honom för. För det är mycket där du kan finnas till för honom tänker jag - att lyssna utan att döma, att visa empati och bekräfta honom. Något jag är övertygad om att du redan gör eftersom din värme till honom känns i det du skrivit.
Jag tycker även du är både klok och insiktsfull som ser att han frustration, irritation etc som du får vara måltavla för handlar inte om dig, utan om honom. Detta är viktigt att se, annars kan det lätt bli så att man blir nedbruten själv av dessa utbrott.
I dessa lägen kan det ändå vara värt att tänka på att hålla dina gränser och tala om för honom vad du känner när du blir ansatt. Dina känslor är lika mycket värda som hans och har samma rätt till utrymme, oavsett hur den ena eller andra mår.

Jag tror att det som ofta kan vara svårt för anhöriga är också att ha tålamod, för när det gäller psykisk ohälsa så tar det ibland lite längre tid att hitta tillbaka till sitt välmående, än om det handlar om en förkylning, influensa eller annan fysisk åkomma.
Ibland kan det även vara skönt att få prata av sig, precis som du gör lite nu genom att skriva hit. Ibland behöver vi som anhörig till den som lever i relation med någon som mår psykiskt dåligt, lite utrymme själva att få prata av oss, få tala om att vi tycker det är jobbigt etc. För den som mår psykiskt dålig kan också under en period gå upp väldigt mycket i sig själv, vilket förstås kräver tålamod och kärlek från omgivningen.

Så slutligen så vill jag bara säga våga tro på dig själv att du redan gör rätt. Så länge du följer din kärlek till honom och även till dig själv så är du på rätt spår.

Lycka till!