HON ÄR BLIND MEN DET ÄR VI SOM INTE SER

Jag hade för ett tag sedan ett samtal med en blind kvinna. Det blev ett intressant samtal, ett samtal som lämnade en hel del avtryck hos mig.

Samtalet kom att handla väldigt mycket om hennes vardag. Det handlade om hur vi människor möter och ser på varandra. Hur vi så lätt möter och styrs i mötet utifrån vår egen uppfattning om en grupp människor. Speciellt människor som skiljer sig lite från mängden på något sätt. Det kan vara dialekt, handikapp, klädsel etc.
Frågan är hur medvetna vi själva är om hur mycket det påverkar vårt möte?

Hon upplevde så starkt i sin vardag hur ofta människor inte såg henne som en egen individ, utan en i gruppen synskadade. Något hon upplevde som väldigt frustrerande. Hon frågade mig hur ofta jag ser på korta eller långa personer på ett speciellt sätt som grupp. Eller att jag tänker när jag ser den blonda mannen på tunnelbanan - undrar hur alla blonda personer gör när de ska föna sitt hår exempelvis. Bara för att vi inte ser måste vi inte göra saker på ett gemensamt sätt. Vi är individer precis som ni seende. Vi fönar inte håret på samma vis bara för att vi är synskadade.

Hur lätt har vi inte att tappa bort tanken om individen så snart vi märker något som avviker. Vilka känslor får vi inte när någon vi möter behandlar oss på ett kollektivt sätt och utgår från att vi är på det ena eller andra viset, baserat på deras värderingar och uppfattningar. Varför har vi ofta så svårt att se individen i den vi möter?

Vem är den som ser och vem är det som är blind, kan jag reflektera lite över.
Hur medvetna är vi om hur vi möter människor med olika former av handikapp?

Lasse - NetCoach
 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-